Work Samples

Sample of a written analysis for a Drama Short Film

Antecedent films
What antecedent is closest to the story you want to tell?

1. Do you want your film to say that you can take the control over your own life, no matter how dark it seems, as in "This boy’s life"? With an up-ending like this you will get wide audience appeal.
2. Do you want a suspense story with blindfolding, binding, gun threat etc. but where the avenger realizes the futility in revenge as in "Death and the Maiden"?
3. Do you want to tell a feministic freedom versus imprisonment story where a passive and victimized woman becomes an active freedom fighter as in "Thelma and Louise"?

Maybe you want neither of these three alternatives. But if you want your story to resonate in a big audience and communicate a relatable moral argument I would choose one of these three approaches, given the text you have written.

You say:
”One major theme that stands out for me regarding this story relates to the environment in which we are raised (in this case haunting) and how one finds their way out to peace and freedom. ”
Yes, maybe a thematic antecedent could be the stage play Ghosts by Henrik Ibsen with its premise: The sins of the fathers are visited upon the children.

Or as seems to be the case in your text:
The sins of the mothers are visited upon the children.

But you articulate that it’s a struggle to find freedom (from patriarchal oppression) so maybe the Thelma and Louise approach is the way to go. The key thematic question then becomes: What is the chief reason that brings this positive value (freedom) into the woman’s life in the end?

In Thelma and Louise it was the willpower and conscious choices of the main characters. Proactivity. Let’s keep that in mind.

Proactivity and Thelma and Louise feminism
In a masculine way, James overpowers our woman, takes the knife, cuts her etc. Once again she becomes a passive victim and she is saved by her son (a future man). And she chooses the easy way out: suicide - but not by her own hand but that of her sons. This I believe is the biggest problem with the script right now. It’s almost an insult to women. Let’s look at the thematic question I asked earlier: What is the chief reason that brings this positive value (freedom) into the woman’s life in the end?

The text right now almost says: You will have freedom when you let patriarchal forces end your life.

Of course we can connect this to the Ibsen premise: The sins of the mothers are visited upon the children. The sin here being passivity against oppression. If you want to tell a story where mothers impose this sin on their daughters, a cycle that repeats itself over generations, you have a text that communicates this.

But is this really the story you want to tell? Never mind being politically correct, is this your outlook on life? If we look at my summary of the flashback sequence we can see that our woman almost never leaves the role of a passive victim. Storytelling craft would want to see change in a weak character like this. Surely this can be her flaw in the beginning, but at some point she must change.

Maybe you can paraphrase the Ibsen premise in this way: The sins of the mothers are visited upon the children, but if you see this truth in time and break free from the sin, you can redeem yourself.


The text now seems to have these components:

Protagonist: A scared and victimized woman

Goal: is obsessed with obtaining drugs

Problem: but must endure rape and torment from a ruthless man to get it.

This is a very dark story. And if I would read this logline in a TV guide I’m not sure if I would tune in.

But 50% into the script the focus seems to shift:
Protagonist: An isolated and formerly victimized woman

Goal: wants to live in peace with her son

Problem: but her ruthless ex-boyfriend haunts them and makes it impossible for her to escape her past.

This gets my pulse going: a story about a woman fighting to be with her son in peace while her past haunts her intrigues me. Now I would tune in. So maybe you should make more use of this, maybe get here earlier in the script and put more of the other thing in backstory. We don’t have to see so much of the “drugs for sex” thing, we get it. We’ve seen that before. Get to the love story with the boy quicker! Maybe James is upset because he is the biological father, whereas she is not the biological mother. And end this story with her arcing to proactivity and an audience appealing moral argument as mentioned.


If you want to focus on this story you have what Blake Snyder would call a “Dude with a problem” story. The telltale signs for this genre is:

1. An “innocent hero” is dragged into this mess without asking for it – or even aware of how he got involved.

2. A “sudden event” that thrusts our innocent(s) into the world of hurt is definite – and comes without warning.

3. A “life or death” battle is at stake – and the continued existence of an individual, family, group, or society is in question.

More specifically it would be the DWAP type called “domestic problem” where the hero finds her home not as safe as she thought, as in "Sleeping with the enemy" with Julia Roberts.

The woman in your script already does a good job of being an innocent hero. But could you define one moment that truly becomes a “sudden event”? The scene when James abuses her and she discovers the baby could very well be that event. As a result, she takes the baby and runs away which creates the life or death battle: she does everything in her power to start a new life with the baby without James. But she has the same problem as Julia in Sleeping with the enemy: she discovers it is impossible to elude her controlling husband.

What this means in terms of structure is that if your film is 20 minutes, this life or death battle should begin around 5 minutes into the film, or let us say 25% into the film (act 2). It makes sense, a lot of the stuff happening prior to this can be put in backstory.

Maybe she has managed to live without James successfully for eleven years, and eleven years later he has managed to track her down. Imagine the shock then when she sees James pull up with the car while the 11 year old boy watches TV.

Going against cliché

If you have a character within the realm of a stereotype it’s good to challenge that stereotype, go against it. The beautiful blond woman becomes really smart, the tough cowboy becomes scared of revolvers etc.

If I were you I would look at all the characters in the script and do this work. Because now, when you read things like… 

"TEAR DROP TATTOOED on the corner of his right eye - can’t be good."
… and…
"BLUE TABS are scattered amongst the half eaten PIZZA SLICES and other typical paraphernalia that would inhabit a drug ridden environment - BONGS, DIME BAGS, PILLS BAGS, COKE VILES, BEER CANS, STAINED UNDERWEAR, TRASH yadda, yadda, yadda - you name it. "
… it’s more a presentation of the stereotype, than a three-dimensional universe. Not to say you can’t show a trashy crack home in all its glory (they exist in real life), rather balance this with personal things specific for the characters.

In Sleeping with the enemy we are also shown a “happy couple” on the surface, but behind closed doors misery abound. Think about giving James charming and elegant traits that makes the people around them believe he is a wonderful guy. You can also spin his douchebagines another turn: dress it up in the clothes of care and benevolence. Like Nurse Ratched in One flew over the cuckoo’s nest, he defends his actions by describing all the ways he is looking after our woman. We could call it evil masquerading as goodness. Isn’t it scary if he is so good at manipulation that our hero could be “mind fucked” at any time?

Sample of a written analysis for a Drama-Thriller Short Film.

A clever and entertaining premise that works well in the short film format: the intercutting timelines and the twist at the end as well as the original business idea as such could give the film a good buzz at festivals. With good and funny acting and directing on top of this the film is a given within its genre.

How to articulate the logline in a compelling way?

Right now you have:
A former security operative turned entrepreneur finds a hopeful business venture in the West.

At the moment there’s a “Hiding the ball” problem. With the above logline, we don’t know what the entrepreneur wants, the goal nor what’s stopping him (the problem). The “ball” of the business venture is kept hidden.

The first thing to do I believe is to deal with the fear of “revealing the secret” since by doing so the result will be people caring (and wanting to see the film) and not doing so might lead to people not caring. If you read a TV guide, do you really want to tune in to see an entrepreneur find a hopeful business venture in the West? It’s a bit too plain. Wouldn’t you rather tune in if you knew a man hired some guys to kidnap him in order to save his marriage?

I would argue to use Richard as the protagonist and compose a logline sentence with his goal as the focus, as well as the obstacles he encounters and doing so without hiding balls.

In a way, the structure is similar to that of a joke with a setup and a punch line. The punch line being the twist that it was Richard and not Nicole that was behind it all. But as we wait for the punch line there’s really not much conflict.

While the business idea in your film is cool and entertaining, I would advise you to seek as much material as possible that offers obstacles along the way in their plan. The shock stick not being there and them having to use real electricity is a good example, Ramiz accidently starting a fire as well.

We love to see bulletproof plans go wrong and Ramiz getting stressed because of things not working. And whatever Richard and others can do to make Nicole suspicious would also be good. This could also mean bringing more of the hidden ball to the surface, but I believe it’s something the audience will appreciate. Anything you can do to entertain us with obstacles.

Sample of a written analysis for a Drama-Thriller Short Film.


I would describe part 1 in this script (pages 1-7 to black screen) as a sort of prelude to the film’s real story. And it is problematic if we have to wait almost 50% of running time until the real story begins.

The real story being:
Agent Frank and Dr. Axelrod struggles to re-trigger their colleague Jason to the host body, but the personality of Fardad, the character they designed to pick up intel on Taliban activities in the Iran/Afghan countryside, refuse to leave Jason’s body.
(now beginning on page 8)

In this prelude what’s the conflict (Person A wants X, but person B wants Y)? They’re all doing a pretty professional job without so many things getting in the way, the ball busting banter is not a real obstacle, rather it shows brotherhood.

Structurally I would use this opening as the teaser/prologue you see on some TV-series before the opening credits start rolling; A short sweet prologue (running max. 2-3 minutes), rolling the dice of the story and establishing important exposition with the sci-fi technology. But not being too long that the lack of conflict makes it boring, it’s just enough time to hook the audience with the question: “What’s going to happen now?”.

Also, if you can highlight this conflict within the prelude:
Frank and Dr. Axelrod want Jason to go through with the mission, Jason is totally hesitant and reluctant and doesn’t want to go through with mission.
… that’s good!

On page 8 when the story has started to roll the script does a good job providing the promise of the premise, conflicts and obstacles are present, as well as a clear goal from the agents part.

Your logline right now:

The process of re-triggering JASON SHAW, the host of a CIA agent dropped in the Afghan mountains.

With important information about the story hidden like this, the result is that we’re not hooked. So more information needs to be conveyed, but it needs to be done in a way that doesn’t make it feel too complicated. That’s the challenge here. More specifically, a language needs to be used that communicates and resonates in the reader.

Words like “retrigger” are complicated - what does that mean? Can you find synonyms that the general public will understand and in one sentence describe: the protagonists (the agent and the doctor), their goal (to “retrigger” their colleague) and the problem (Fardad who refuses to leave the body),

Once the audience watches the film, this exposition can be handled elegantly in the story (as in any sci-fi flick), but how to convey it in the promo material?

Also you include a lot of information about the mission and technology as such:
JASON is then able to recall with complete clarity everything that has transpired within the last six months. His memories are then cross-referenced with GPS tracking data.

This is a useful quote from the book Save the cat:
By getting so involved with the “thing”, the device that sets this story into motion, my pal completely lost the human part. How does any of this relate to a caveman like me? How’s this affect the hero? What’s it about?

So preferably less information about “the thing” and more information about relatable and identifiable characters struggling to achieve a goal - a struggle description people can understand and not be distanced due to complicated technology terms. And all in all relate to as the caveman people we are.

Speaking of cavemen and making it “primal”, think about Inception. Talk about complicated technology, but at the end of the day it’s a story about a father who wants to be with his children.

Sample of Page-By-Page Notes for a Documentary Treatment
(Notes in Swedish)

When Murtada Younis returned to Iraq after the fall of Saddam Hussein, he was determined to change the outside world’s image of his native country. There are many things to show the world; history, culture, the most hospitable people in the world, magnificent buildings, beautiful sceneries and landscapes.

Kan man hitta mer material som visar det förföriska med Irak? Att läsaren känner: ”Va? Är detta semesterparadis Irak?” Ett land vars associationskedja för många är krig, terrorism, islamsk fundamentalism osv. Men nu känner vi: detta land förtjänar upprättelse!

After spending almost two decades in London, giving Murtada Younis experience in western ways of branding an idea, telling and selling a story, and working in media and on various TV channels, he ran the PR department for a scientific research organization related to the Prime Minister`s office after his return to Bagdad in 2005. Instead he became occupied of his passion of transforming Iraq.

Vad är det som gör att en som flytt till västerlandet i så lång tid är rätt man att kämpa för österlandet? Det finns vändpunkter som behöver nämnas:
Han lämnade Irak: varför?
Kom tillbaka många år senare: varför?
Fick denna vision: varför? Varför nu?

Nu är han inte en fiktiv karaktär, men jag tänkte prova att leka med hans drivkraft:
kan han känna en skuld i att han övergivit sitt hemland under så lång tid? Att känner sig skyldig till svek: kanske var han egoistisk, lät sin familj leva i trygghet i välbärgade England medan landsmännen led. Så hans drivkraft handlar om “redemption”.

Vi får också två spännande parallella mål:

Yttre: Ballonger over landet, ändra bilden för omvärlden. (Iraks upprättelse)
Inre: Försonas med sin skuld. (Hans personliga upprättelse)

Det blir också större insatser, hans roll som familjefar blir också viktig roll här, han vill vara god förebild osv. Denna drivkraft kan vilken “grottmänniska” som helst förstå. Hur som helst behöver vi nog fördjupa oss lite i Murtada; vem är människan bakom projektet? Och våga visa sprickor och svagheter i honom.

An important driving force for him is the future of the coming generations (he has three children, number four is on the way). He wants them to live in freedom and security and to be proud of their country and it´s ancient history.

Framtiden och barnen är såklart jättebra motiv. Men jag vill bara förstå hans plan. Det är skillnad på att transformera Irak inifrån och att jobba för att andra bilder sänds i utländsk TV. Han skulle till exempel kunna arbeta för att få till stånd en myndighet som kämpar mot korruptionen inom landet eller liknande, eller plugga juridik och få stopp på de kriminella krafter som fick honom att säga upp sig 2012, stärka polisarbetet mot terrorister osv.

Nu är det istället linjen om omvärldsspegling och det är inte fel heller. Alla kan känna igen sig i att bo i ett land man älskar, samtidigt som man avskyr regeringen och de som har makten. Så planen: genom att ändra omvärldsbilden utifrån kan landet ändras inifrån behöver vara tydlig. Jag nämnde tidigare en ironi som måste undvikas. Murtada säger ”One day you will find me shot for what I’m doing” och han är orolig att terrorister ska spränga hans ballonger. Så det får inte upplevas som förljuget eller att han är naiv: ”Irak är ett jättefint land och har inte alls problem terrorism, hoppa på dessa ballonger så får du se. Så får vi hålla tummarna att terrorister inte spränger er.” Denna ironi undviks tror jag om vi erkänner att elände finns där, samtidigt som det finns dessa fina sidor av landet. Samt förtydligar planens koppling mellan förändrad omvärldsbild och förändrat land inifrån.

5,000 years ago, Mesopotamia was the cradle of modern civilization and the epicenter and birthplace of human arts and culture, a place of exiting legends such as the Tower of Babylon and the Hanging Gardens. How could these iconic places best be communicated to the outside world?      By Formula One racing in the streets around Babylon? Or a gigantic fashion show? The worlds biggest rock concert or a spectacular food festival?

    Finally a bold plan is born:
    Hot air balloons over Babylon!

    Murtada strongly believes that the image of gigantic balloons hovering peacefully over historical landmarks will change the world’s perception of Iraq. A sign of peace and tranquility. A symbol of a prosperous future and of international solidarity. If unprotected sensitive balloons and paramotors could rise into the sky and safely cruise in the sunset without getting shot down, then it is a proof that Iraq has taken a step into a new era. If he would succeed, Murtada believed, the country itself also would change. When his more peaceful image is established for the outside world, tourists and investors will find their way back to Iraq as a caravanserai like in ancient times.

Här kommer vi in på den efterlysta kopplingen mellan förändrad omvärldsbild och förändrat land inifrån: ökad turism och näringsliv som kan bryta en ond cirkel. Texten och även Murtada själv behöver bara se över att det inte blir en hypotes som testas med mänskligt liv som insats, vilket det låter lite som; “If unprotected sensitive balloons and paramotors could rise into the sky and safely cruise in the sunset without getting shot down, then it is a proof that Iraq has taken a step into a new era.”

   Misslyckas hypotesen har hans plan varit, milt uttryckt, kontraproduktiv. Då skulle en metod, för målet förändrad omvärldsbild, som till exempel ett resereportage eller distribution av turistbroschyrer vara säkrare och mer konstruktivt. Och kopplingen förändrad omvärldsbild -> förändrat land inifrån bör nog lyftas tidigare. Det är nog mer en fråga om hur texten här är disponerad. Kanske lite strukturarbete med rubriker som:

   ”The problem” (beskriver problemet), ”The goal” (beskriver målet), och ”The method” (beskriver det briljanta med ballongmetoden) kan nog hjälpa. Och innan detta ha rubriken ”Background” som presenterar Murtada, läsaren lär känna honom och hans drivkraft. Kanske att man där beskriver hans skuldkänsla gentemot Irak eller på annat sätt bygger för hans drivkraft.

Sample of a written analysis for a Romantic Thriller Feature Script (in Swedish)

Om konfliktnivån
Akt två börjar på sida 20 då kliver Wraith över tröskeln till Antites-världen i Adrianas lägenhet. Det ”anti-tesiga” består av, förutom modern teknik, av ett liv som spöke. Hans ”Will he, won’t he fråga” är: Kommer han, eller kommer han inte få ro i himmelen, och kommer Adriana som är den enda som sett honom att kunna hjälpa honom dit? Adrianas tröskelpassage är av känslomässig och inte geografisk terräng: Kommer hon, eller kommer hon inte överleva skräcken av övergreppet och kommer hon att besegra hotet från gärningsmannen?

Jag läser att det är dessa synliga mål som är storyns motor i aktens början, mål som leder till mötet mellan Adriana och Wraith. Under detta möte hittar dessa ofullständiga hjältar sin motsvarighet, sin saknade pusselbit, i varandra. Komplikationen i ”Buddy Love”-historien är tydlig: Wraith är ett spöke och de kan inte ta på varandra. De försöker hjälpa varandra, Wraith försöker få Adriana att börja leva igen (han säger tex: You’ve got to start trusting people again. reclaim your life”) och Adriana försöker få Wraith att få ro som spöke. Under tiden blir de förälskade. Stämningen är ofta skojfrisk och retsam.

   Men det finns här inga yttre hot eller yttre konflikter som driver storyn framåt. Vi ser deras rädslor och inre konflikter (upplevelsen av Wraiths hopplösa situation till exempel) och ett dramatiskt överhäng med gärningsmannen som hotar Adriana. Styrkan i detta grepp är att Adrianas lägenhet hinner bli ett växthus för oss att lära känna dem och för dem att bli förälskade. Det finns en aristotelisk ”unity of time, space and characters”, lite kammarspelkänsla, vi kommer karaktärerna nära.

   Men frågan är om det som texten innehåller överensstämmer med ditt mål. Den unga målgruppen kommer sakna yttre konflikter. Många scener äger rum i lägenheten och karaktärerna möter inte det Robert Mckee kallar ”extra-personal conflict”: all the sources of antagonism outside the personal; conflict with social institutions and individuals and conflict with both man-made and natural environment. Scenerna infriar löftet från ovannämnda ”Will they/won’t they frågor”, pitchen från den dramatiska premissen levereras. Men det blir en pitch på en inre och känslomässig nivå, snarare än ”Die Hard på en buss” (Speed). Då jag tror detta äventyrar publiktilltalet och kommersiella gångbarheten bör antingen en rewrite göras där ”extra-personal conflicts” lyfts fram (Adrianas gärningsman är t.ex. ett bra exempel på yttre konflikt som kan raketbränsla på lite framåtrörelse) eller så tas en funderare på målgrupp/genre.

Lyckligt vs olyckligt slut

Även frågan om lyckligt vs olyckligt slut är relevant för publiktilltalet: Här kommer gärningsmannen undan, han tar pengarna och försvinner. Han som överföll Adriana. Kanske saknar publiken poetisk rättvisa.

   Wraith kommer inte till himmelen som Patrick Swayze i Ghost och får inte heller ett lyckligt liv med Adriana här på jorden. Istället blir han hennes skyddsängel; han övervakar henne genom fönstret och besöker henne i drömmarna. Det finns risk att publiken blir frustrerade över den svärta som ligger som en slöja över slutet, vilket igen kan förminska den kommersiella gångbarheten.       

   Wraith har varit som en Katalysator-Hjälte och hjälpt Adriana i hennes inre resa. Han har gjort en enorm uppoffring för henne så att hon klarar sig bra. Men vi har också fäst oss vid Wraith, vi vill också det bästa för honom och nu möter han detta tragiska öde. Jack i Titanic offrar ju sitt liv för Rose, en tragisk sak som inte äventyrade filmens Box office framgång. Men detta salt fick nog sötma då Jack fick vila i frid i ”dödsriket” och sedan återförenas med Rose när hon sedan dör på slutet (fin återförening när de kysser varandra inför publikhavet på Titanic).

Kärlekshistoriens funktionsprincip

Manusdoktorn Michael Hauge pratar om den stora funktionsprincipen för kärlekshistorier: hjälten har en idé om vem han/hon är, men denna Identitet är en fasad i vägen för deras sanna Essens. I identiteten finns många skavanker: Rose i Titanic har en identitet som innefattar en bortskämd, viktoriansk, pompös och verklighetsfrånvänd tjej. Jack märker detta, men ser bortom det. Han ser hennes riktiga Essens, den hon är bakom. När hon ser hans teckningar säger hon ”You see people” efter vilket han svarar ”I see you”. Sedan målar han av henne naken, ordagrant och symboliskt. Kärleksintresset blir inte kär i hjälten trots bristerna, utan pga. bristerna, just för att de ser den kärna/essens som ligger fördold av Identiteten. Min poäng: Kanske kan man förstärka hur Wraith ser Adrianas Essens bortom den skavankfulla (den blaserade, loja, sköra) identiteten. Och hur hon känner det. För första gången. Försvarsmurarna rivs. Hon blir naken. Ingen snygg-Joey på fest kan mäta sig med det.

Sample of a written analysis for an Action-Thriller Feature Script (in Swedish)

Hjälten Leder Vägen:
Ett vanligt första utkast problem är att hjälten är för passiv/reaktiv. Vem hjälten är, är tydligt. Pekka. Men han försvinner ganska ofta från sidan då det är mer andra karaktärer som driver handlingen framåt. Pekkas dramatiska mål behöver tydligare uttalas i första akten. Han behöver också mer proaktivt söka upp ledtrådar och vara mer proaktiv att uppnå det dramatiska målet.

Ursaga / Storytype:
Så vilket ska det dramatiska målet vara som blir tydligt uttalat i första akten och som Pekka sen proaktivt kämpar emot?

Jag läste först manuset med glasögonen att vi har att göra med en Whydunit-historia. Whydunit är den klassiska deckaren, en detektivhistoria där ”detektiven” är besatt av att lösa ett mysterium och knäcka fallets hemlighet. Men med de glasögonen blev jag lite frustrerad under läsningens gång. Journalist-Berit visar prov på Whydunit-hjälte, hon är pro-aktiv och söker ett scoop att publicera. Men inte vår Pekka. Borde han inte ta reda på vad tusan som låg i dessa sex stycken bruna paket? Luska fram vilka kineserna var? Varför sköts den där mannen i Cherokeen?

Kanske att han teamar upp sig med kärleksintresse-Berit, vars journalistförmågor kommer till användning? Hon, mer hoppfull, naiv och nyfiken. Han, mer cynisk och bitter.

Och om två skumma ”poliser” utan tillstånd sökt igenom hans plan, borde han inte direkt rusa till stationen och göra anmälan hos Vågberg, istället för att innan utföra ett rutinuppdrag till Johnny och Calle? Eller borde inte besöket hos Calle/Johnny komma med en baktanke, att Pekka är där för att han egentligen vill luska kring nånting?

Ett intressant plotupplägg vore:
Polisen Vågberg misstänker att Pekka är mördaren.
Pekka agerar, privat, som en detektiv för att hitta riktiga mördaren, med kärleksintresse-journalisten som medhjälpare. Och två knarkligor som antagonistiska krafter.

På s 56, får Pekka eld i baken efter att Vågberg sagt:
”Trassligt det här, Paavola. Jävligt trassligt. Så en sak säger jag, att jävlar i min själ, låt det inte dyka upp några fler lik kring dig, för då blir jag allvarligt bekymrad.”

Nu 56 sidor in börjar Pekka agera med vad som liknar en korktavla-mindmap:
(”Bodö”,”Bergman+Tysken DÖD” ”Cherokee - LIK”, ”Kineser”, “Paket”, ”Bert”, ”Mattias”, ”Berit + Bårkas + Johnny”.)

Men 56 sidor är för lång tid för att etablera detta yttre mål hos protagonisten. Och under samtalet med Bert kommer det fram: Bert förklarar att Pekka sumpat heroin för 12 miljoner och att Pekkas liv nu är i fara. Nu beväpnar Pekka sig. Och vi börjar se en kamp, inte för att lösa ett mysterium, utan för att överleva. Den mystiska rösten ringer och förklarar att Pekka måste välja mellan att leverera godset eller att dö. Så manuset drar nu åt ett håll som inte är en Whydunit-historia, utan jag tycker mig se en ”Dude with a problem” historia; historien som visar "vanliga människor i extraordinära omständigheter". En "oskyldig hjälte" som dras in i trubbel utan att be om det. En "plötslig händelse" som kastar in den oskyldiga i en värld av fördärv. Och en kamp som äger rum där "liv eller död" står på spel.


Så vi behöver inte bekymra oss om att Pekka inte agerar som en besatt detektiv, fokuset för hans kamp bör då avhandla: ”survive at all costs when he is dragged into a life or death situation”.

Summering av det jag nämnt hittills:

  • Göra Pekka till en proaktiv ledarhjälte
  • Etablera hans synliga, dramatiska mål inom första akten (max 30 sidor)
  • Låta målet handla om överlevnad i samma tradition som ”Dude with a problem”

Hur kan då meningen se ut för denna historia?

Protagonist: En skicklig flygtaxipilot
Problem: kastas ofrivilligt in i en värld av narkotika smuggling
Mål: och måste överleva två knarkligor som vill döda honom och en polisinspektör som vill se honom bakom galler.      

Principen är att ”the promise of the premise” som utlovas av en logline ska börja dramatiseras direkt när vi äntrar Akt 2:
The inciting incident (aka katalysator) är här när Pekka upptäcker den kinesiska kvinnan som bankar på hans plan. Plot point 1 (vändpunkt till Akt 2) blir vändpunkten som nu ligger på s 56; Pekka förstår att polisen är efter honom, att han sumpat knark för 12 miljoner och en mystisk röst vill se honom död alternativt leverera varorna. Alternativet att plot point 1 är när tysken attackerar honom på restaurangen, detta blir ögonblicket då Pekka förstår att hans liv står på spel och han börjar nu proaktivt ta sig an denna kamp.

Berit Fange och möjligheten till B-historia:
B-historien (som inte måste vara en kärlekshistoria, det kan vara tex mentorn eller en bästis) ger en möjlighet att öppet diskutera historiens tema (historien som ligger under ytan), B-historie-karaktären kan kritisera val huvudkaraktären gör efter vilket huvudkaraktären försvarar sig. Det ger en möjlighet att bli insläppt i huvudkaraktärens tankar och känslor via dialog, nåt romanen så smidigt kan gestalta med prosa. B-historie-karaktären kan också hjälpa huvudrollen att fullända sin inre resa, att ”båga” klart till den person hen har potential att bli.

Och möjligheterna att få till detta finns med Berit Fange. Men hon försvinner tidigt i manuset och återvänder inte förrän slutet. Ett tag är hon bara inte närvarande, och sen under en längre tid tror Pekka/publiken att hon är död.

Detta val kan vara värt att fundera vidare kring. Kan hon få bli mer närvarande och kan hennes relation med Pekka få möjlighet att utvecklas? Pekka kanske tycker hon är påträngande och irriterande i början, och hon kanske bara ser Pekka som ett objekt som kan utnyttjas för sin karriär. Men i takt med att de tillbringar tid tillsammans, och förslagsvis kämpar för att överleva tillsammans, väcks känslor. Lite längre ner kommer jag diskutera en möjlig karaktärsutveckling hos Pekka, och en hjälpraket i denna utveckling skulle då kunna vara relationen med Berit.

Dude with a problem historier mår bra av att det finns ett kärleksintresse som är den enda som ”tror” på huvudkaraktären, en karaktär som kan erbjuda tröst.

Pekkas inre värld:
Ibland är Pekkas tankar och känslor, och de val av handlingar han gör, lite för mystiska. Jag upplever ett behov av att få bli insläppt i hans inre värld. Tänker på ett citat av manusdoktorn Linda Seger:
“When we look at films, we usually see only the action. Yet it is the decision to act that helps us understand how the character's mind works. “

Denna note skulle kunna kopplas till noten ovan: dialog med en B-historiekaraktär som närvarar under vitala scener skulle kunna vara ett organiskt sätt att få fram denna exposition.

Empati/sympati till Pekka

Det är bra att visa Pekkas vardag innan äventyret, hur han jobbar med sina uppdrag, och hur reglerna kring flygtaxiresorna ser ut. I nuläget är Pekka dock lite anonym. Denna vardagen-innan-äventyret sektion erbjuder en möjlighet att skapa empati/sympati till Pekka och få oss att bry oss om honom.

Kan man betona än mer vilken flyg-begåvning han är? Han är verkligen the nr 1 pilot och känd i trakterna som det. Humorn finns där, hans sarkastiska, kvicka, ärliga deadpan humor. Detta är bra. Kanske kan man stärka reaktionerna från andra karaktärer gällande hans humor.

Kan man få se honom lite mer trasig i början? Betona sömnproblemen, kanske är det insomnia, kanske dricker han för mycket (också lite film noirig anti-hjälte). Men också att vi får förstå den sårbarhet han bär på som ligger till grund till dessa icke-hälsosamma symptom (det finns sympati-grejer i hans backstory som förklarar det hela). Han ägnar sig åt verklighetsflykt på olika sätt för att slippa ta ansvar och styra upp sitt liv.

Vardagen-innan-äventyret sektionen kan skapa universell igenkänning genom: känsla av ekorrhjul, triviala och slentrianmässiga rutiner, liv utan spänning, ensamhet, rädsla att ta risker.

Kanske längtar han efter äventyr och bär på en dröm han inte vågar bejaka. När han sen hamnar i sitt Dude with a problem äventyr, där han som ”vanlig” person fått utkämpa en liv eller död kamp, har det avslöjats hur extraordinär han verkligen är och det råder nu inga tvivel om hans inre styrka. Och kanske är detta kärnan i hans karaktärsbåge/utveckling, att han på slutet vågar bejaka den dröm han i början inte vågade bejaka.